SVT har nyss släppt "36 dagar på gatan", en dokumentär-TV-serie som bäst förklaras av SVT själva: "Fotografen Christoffer Hjalmarsson bestämmer sig för att försöka leva som hemlös under 36 dagar. Utan pengar, sovplats och utan sitt vanliga nätverk ger han sig ut i ett kallt vintrigt Stockholm."

Christoffer som försöker sova under en bilbro.

Ingen kan föreställa sig hur det är att vara hemlös, förutom de som är eller har varit hemlösa.

När jag ser dokumentären, känns det (för mig) som att Christoffer vet att han går in i en okänd värld, där han snabbt möter personer som varit hemlösa mellan några år och några decennier. I en extremt hård värld där han varken vet var han ska sova för natten eller hur han ska få mat, möter han snabbt andra hemlösa som verkligen hjälper rakt från hjärtat.

Bamse, hemlös sedan 19 år.

En stor del av vad dokumentären fick mig att tänka på, är egentligen om vi alla är lika mycket värda. Det är klart att vi är, men för många är det verkligen inte så. Att se hur Christoffer blir utslängd ur en trappuppgång efter att ha sovit där är en stark påminnelse av hur vi-och-de-tänket finns i många, som tydligen känner att hemlösa förtjänar att behandlas illa:

Det är verkligen hemskt att se hur en del personer verkligen behandlar hemlösa som ni, i stället för vi. Kommer vi någonsin att komma till grunden med våra problem, som människor, om vi tror att vissa av oss är värda mer än andra, på något sätt?

Elvis-Janne.

Det är svårt att inte gripas av den empati och sympati som hemlösa visar för varandra, mitt i all misär. Jag tror att mänsklig förståelse, för hur vi alla faktiskt fungerar som människor, varken är svart eller vit, utan nyanserad ut i fingerspetsarna.

Det är när vi slutar bry oss om varandra som vi börjar förlora oss själva, som vi börjar acceptera xenofobi, vi-och-de tänk, och att vi alla är lika varandra i grunden. Och det är vi inte, alltså olika varandra. I stället är vi mer eller mindre varandras speglar, fast i olika lägen i livet.

Det krävs inte mycket för att bli hemlös. Eller för att må riktigt fruktansvärt dåligt efter en skilsmässa och förlora sig helt. Och om en har mått riktigt dåligt, vilket vi alla nog har, förstår vi ju också hur mycket det betyder att få höra små enkla ord, varma ord som kommer från en person som faktiskt bryr sig om en.

Thomas och Bamse.

Det behöver inte gå så långt. Vi kan alla bry oss, oavsett när. Det räcker med att bara bry sig om någon, oavsett om de är födda med silversked i mun eller extremt fattigt, oavsett...oavsett vad, egentligen. Det kommer att nå hem och slå an slag i hjärtat, även om du inte vet vad du ska säga. Att du bryr dig kommer att göra att orden landar rätt. Och ibland räcker det med en kram eller beröring för att nå fram med omtanke.

När jag såg "36 dagar på gatan" kände jag att det var återkommande: små, enkla medel visade hur folk brydde sig. Som när Thomas besökte Bamse på sjukhuset och gav honom en present, trots att han inte hade mycket pengar alls. Och nu snackar vi nästan inga pengar.

Det här är en vackert gjord serie, med många underbara, tragiska, och fruktansvärda stunder. Det finns fler personer än jag har räknat upp, i långt fler situationer och scenarier än jag nämnt. Jag kan bara varmt rekommendera att se den här. Den behövs verkligen, framför allt i vårt klimat.

Tidningen Expo gav nyligen ut ett nummer där exempel på vardagsrasism togs upp. Snälla, läs den. Från artikeln:

Donera pengar eller mat till Stockholms Stadsmission, bland andra grupper. Det finns något vi alla kan göra. Vi vill inte ha en situation där vi-och-de normaliseras längre.