På väg till jobbet i morse tänkte jag plötsligt på intervjun med Annika Lantz i Värvet, där hon bland annat sade att en chefs enda uppgift är att hålla sina anställda om ryggen.

Det stämmer till en väldigt stor del, tycker jag. ((Framtida intressant ämne att skriva om: vad är en chef till för?))

Medan jag reste vidare tänkte jag på Babyshambles första skiva. Pete Doherty var totalt sönderskriven av diverse tidningar och andra, lika opålitliga kräkmedel som sade att han hade gått under av droger, att musiken var usel och att Pete skulle dö snart.

(Om en person som tydligt inte gillar musik säger att någon inte kan göra musik är det oftast ett dåligt tecken.

OBS: det kanske inte finns någon poäng med den här posten.)

Även om det är lätt att säga att en inte ska lyssna till filistéer och att en alltid bör ifrågasätta kritik, lever Pete. Han gör fortfarande musik, skriver och målar. Den gamla musiken överlevde kritiken, den ovidkommande men ändå pressande kritiken, med lätthet. Efter jag började skriva den här posten såg jag att Babyshambles just har släppt en ny låt från sin kommande skiva. Och jag tycker om låten. Pete är väldigt duktig på att skriva melodier. Och musiken talar för Pete, som alltid.

The Guardian skrev nyss en väldigt negativ Morrissey-artikel, vilket får kommenteras av hans musik, som enkelt slår bort den negativa kritiken.

Alla är kanske chefer för sina passioner; alla får hålla det som är dem själva kärt om ryggen.

Korpar kommer alltid att kraxa. Skräpmediaskorpionen kommer alltid att hugga, det är i dess TMZ-natur.

Och det är kanske poängen ändå. Varför bry sig? (Jo, därför att det spelar roll.)

I Sverige får sann passion sällan gå okritiserad. Justin Biebers hedonistiska, ofta unga fans får skit för att de skriker ut sina hjärtan (och hjärnor), medan samma mediakritik knappast riktas mot den främre publikraden på en geriatrisk konsert, där skillnaden mellan att se ett obrytt band och att vänta på döden är otydlig. Jag citerar Morrissey:

it's just more lock jawed pop stars Thicker than pig shit, Nothing to convey They're so scared to show intelligence It might smear their lovely career

Jag tycker att visa passion är att visa intelligens. Det låter kanske högtravande filosofiskt, men jag tror att om en förnekar sina impulser, sin kärlek, sin passion och lust, kommer en onekligen att bli en ledsen person som i längden bär på väldigt mycket ånger.

Jag citerar A.E. Housman:

IF it chance your eye offend you, Pluck it out, lad, and be sound: ’Twill hurt, but here are salves to friend you, And many a balsam grows on ground.

Och fram med näven; och gör vad fan du vill, så länge du står för det och känner att det är rätt.