Jag väntar på att min frisör ska klippa klart och tjuvhör en äldre man säga följande till sina vänner:

Vad ska du äta?

Jag tar samma som min bror har, tack.

Hur har han det?

Han har det bra, tack.

Ingen av de andra gubbarna skrattar, men de pratar på, självklart. De är så snabba. Det känns som att lyssna till en pilsnerfilm vilket känns okej eftersom de är så gamla. Mycket snabbare än sockerdrivna barn som heter Elsa, Torgny och Alvar. Jag känner mig långsam i jämförelse. Jag vill hellre bli en skön pilsnerfilmsdialogberoende gubbe när jag blir gammal än att skriva maximalt 140 tecken om vilket fik jag checkar in på.