I måndags gick X och jag på ett återkommande event, "Psykologer läser böcker", och den här gången avhandlades Dan Josefssons bok "Mannen som slutade ljuga", som handlar om hur Thomas Quick-härvan möjliggjordes, och vad som uppstod under och efter den.

Jag visste att en skådespelare skulle läsa litet ur boken och att en diskussion mellan moderatorn, Psykologförbundets ordförande för Etikrådet och ordföranden i Psykoanalytiska Föreningen skulle följa.

Skådespelaren läste delar ur boken där vi fick höra tragikomiska berättelser kring hur det kom sig att Sture Bergwall blev dömd för åtta mord som han faktiskt inte har begått. Vallningar, brottsutredningar som med sina ledande påpekanden hjälpte Quick att skapa sina brott, minnesskapande terapisessioner, massor av narkotikaklassade mediciner som Sture slukade efter egen beställning, en försvarsadvokat som lika gärna kunde ha varit åklagare, snabba domar, löpsedlar, noll självkritik. Det lästes även om Margit Norell, personen som av flera av de som direkt jobbat med Sture Bergwall under utredningen har sett som "en av de viktigaste personerna i mitt liv" ((Vilket sades av Sven Å. Christianson, vilket finns med i dokumentären "Kvinnan bakom Thomas Quick".)), och som gav terapi till de som hon var handledare för.

Efter läsningen började diskussionen, som Dan Josefsson inte var inbjuden till. Det verkade som att många i publiken var psykologer, psykoterapeuter, psykiatriker eller psykoanalytiker, framför allt då en del av dem började raljera kring boken. Medan några deltagande ur publiken talade om hur Josefsson hade "smutskastat" psykoanalysen och objektrelationsteorin, pratade andra om "hysterikern" Thomas Quick, och om hur Josefsson var "oseriös".

Allvarligt talat, kom igen. "Hysterikern"?

Jag ser problemet som mycket större än det där. Jag menar, en person lyckades bli dömd - bortom rimligt tvivel, för att citera domstolarna - för åtta mord, baserat på NOLL teknisk bevisning och en massa svammel och indicier. Medan personer som Christer van der Kwast, Seppo Penttinen och Göran Lambertz delar skuld för vad som hände, bär - enligt mig - faktiskt personer som Margit Norell, Birgitta Ståhle och Sven-Åke Christianson en hel del av skulden.

Gruppdynamiken bland de som fällde Quick var anmärkningsvärd. De som har snokat i Quick-härvan vet att vissa har varit oerhört drivande och på så sätt lyckats få Quick dömd ganska snabbt, mot bättre vetande, och, kanske framför allt, mot kritiskt tänkande. Detta gäller poliser, psykpersonal, domare, åklagare, en tidigare försvarsadvokat, bland andra.

Jag förstår om vissa i publiken och på scen kände sig påhoppade av Josefssons ord i boken. Men de förstår säkert att han faktiskt är journalist, och inte psykolog.

Rättsskandalen är ju ett faktum. Jag tycker att många - och nu överdriver jag något - ser psykologer och psykoanalytiker som upphöjda varelser vilkas beslut inte skall gå att överklaga och kritisera, men så måste det vara; alla ska ju kunna kritiseras. Och jag hade hoppats att få höra just mer självkritik, från psykologerna, psykoanalytikerna, o.s.v.

Moderatorn, Jonas Mosskin, tycker jag var bra på att avbryta långrandiga raljeringar från publiken, men det hade varit suveränt att exempelvis få höra varför Mosskin tycker att Christianson borde avgå från sin roll på Stockholms Universitet (vilket jag håller med om) och, för att vända på steken, vad som är bra med Josefssons kritik i sin bok. Det är väl ändå rätt att Quick är frikänd?

Summan av kardemumman: skilj barnet från barnvattnet. Tycker jag.