https://twitter.com/jahajulia/status/1379338762946293764

Jag skickade nyss ett brev till SVT:

Hej!

Jag heter Niklas Pivic och såg i går båda delarna av den dokumentär som ni gjort om Soran Ismail.

Mycket riktigt påpekas att dokumentären visar saker ur Soran Ismails perspektiv, även om det inte är helt omfattande: dokumentären visar även litet ur hans flickväns och vänners perspektiv.

Dokumentären låter *en* kritisk röst höras, och den tillhör inga av de som blivit utsatta för Soran Ismail, utan en journalist som inte verkar besitta expertkunskaper, och utmålas som relativt oprofessionell.

Häromveckan lät ni Göran Lambertz försvarstal livesändas, då han inför miljoner potentiella tittare namngav den som polisanmält honom för våldtäkt.

Varken ni eller jag kan nog se problem med att ni nästa vecka kan komma att sända en flerdelsdokumentär om Fredrik Virtanen, helt ur hans synvinkel. Eller varför inte en om Björn Söder där ni visar hur han sagt att judar och samer inte är svenskar? Ur hans perspektiv, naturligtvis, utan motsägningar.

Jag är inte ironisk, vilket är vad som stör mig mest.

Jag förstår nyttan i att visa problematiska och problematiserande program. Däremot har ni på sistone misslyckats med en del av ert uppdrag: att vara opartiska.

Det ni har gjort är att presentera Soran Ismail på ett ensidigt sätt; ni må ha kontaktat de som polisanmält Ismail (genom deras ombud) men ni kunde exempelvis ha låtit någon som Maria Sveland eller Katarina Wennstam, eller varför inte kriminologer och rättsspecialister, tala i er dokumentärserie, som motstånd till att låta Ismail prata på. För att göra dokumentären till något annat än en monolog för Ismail.

Ni lät Ismails vansinniga metafor om att råka slå någon med en armbåge kvarstå oemotsagd.

Ni lät honom hållas och ensidigt prata ostört om sitt perspektiv och sina fördelar: detta betalas för skattepengar och når miljoner av människor. Pengar spenderas på att annonsera för detta.

Att ni lät visa en del av Ismails "comebackgig" var förbluffande, med tanke på vad han sade.

Allt detta sker i kontrast till att personer har gått ut och vittnat om hur Ismail hotat dem om de pratar om hans påstådda sexuella våld.

Var är offren? Vad är innehållet om kriminologisk och psykologisk forskning och statistik som visar hur traumatiserande det är för offer att återigen tvingas utsättas för sina förövare i media?

Detta är vad ni gjort: ett program som låter en potentiell förövare tala länge om hur han fallit - ett program som är långt ifrån att falla inom ramen för ert uppdrag, tycker jag.

Jag hoppas att ni fälls för detta, pressetiskt sett. Dessutom hoppas jag att ni tar tag i er själva och inser att ni nu ofta ger personer med skral moral en scen för att (oemotsagda) basunera ut hur dåligt de har mått och inte får fortsätta agera som de gjort.

Hälsningar,
Niklas Pivic

Jag skulle ge mycket för att ha varit del av redaktionen som beslutade att det var helt OK att göra en tvådelarsdokumentär om Soran Ismail. Jag önskar att jag hört diskussionerna mellan de som gjorde dokumentären, vars uppdrag var att visa alla sidor.

Är opartiskhet lika med att inte låta presumtiva våldtäktsoffer komma till tals? Räcker det med att fråga dem och inte få svar för att därefter bara köra på och skapa en dokumentär som främst är en Soran Ismail-monolog?

Är detta vad SVT vill ha? Är det vad vi vill ha?