I wish.
OBS: Maria Sveland säger mycket av det jag känner i den här artikeln som publicerats hos ETC. ((Tack för tipset, X!)) Trots det skriver jag om vad jag känner om det här.
Igår sände SVT det första avsnittet av "Fittstim - min kamp", vilket är ett program som enligt SVT sammanfattas såhär:
Belinda Olsson ger sig ut på en resa i dagens feminism. Hon träffar kända och okända feminister och brottas med sin egen övertygelse.
Jag såg programmet med ett öppet sinne, medveten om att programmet har utsatts för kritik på förhand; föga oväntat, eftersom det skulle handla om feminism och "brottning". Jag trodde inte riktigt att det skulle handla om brottning ungefär på samma sätt som Graham Chapman brottades mot sig själv, fast värre.
Ja, feminism handlar om diskussioner, bråk och att komma fram till lösningar, men framför allt om att alla människor är lika mycket värda. Punkt.
Programmet börjar med att Belinda Olsson inte förklarar vad feminism är. Det kanske låter löjligt, men med tanke på att det verkligen behövs, tycker jag att det är ett stort fel att inte börja med det. Olsson går vidare med att berätta om sitt engagemang i "Fittstim", boken som nystartade en populär, svensk diskussion om feminism under 1990-talet; därefter börjar hon snabbt nämna att hon inte känner igen sig längre. Hon ryggar och reagerar rädd för ordet "hen", uttalar ordet "hen-dagis" ((Vilket jag ännu inte har hört användas på ett intelligent sätt.)) som om det vore bajs som hon lyckats undvika att trampa i, och det värsta av hennes "pröva-på-scener" i det här avsnittet lär vara det där hon badar topless i badhus; det framstod som det mest oförståndiga jag har sett i TV på länge. ((Här menar jag alltså inte att bada topless är fel, utan att Olssons sätt att försöka ta till sig att bada topless som en politisk och humanistisk handling är ytligt och dumt, medan programmet visar det som om hon vore utsatt och att metoden inte fungerar.)) Det måste ses för att upplevas, för jag kan inte förklara det (på flera nivåer).
Som Sara Abdollahi säger:
När SVT ger författaren och programledaren Belinda Olsson utrymme att säga hon har gått vilse i feminismen missar man att feminismen inte är någon enhetlig rörelse som någon äger. Den utvecklas inte heller magiskt av sig själv. Jag tror de flesta av oss är medvetna om att feminismen består av olika personer och viljor som för olika kamper beroende på förmåga.
Olsson går omkring och träffar folk, bl.a. Gudrun Schyman, som hon inte vågar ställa mot väggen utan mest filmar hej-hur-mår-du:ande och då Schyman äter ett muffin. Senare träffar hon Ebba Witt-Brattström, som skrattar åt dagens feminister som om nutiden sprungit henne förbi för länge sedan, med en rad rädda, underliga floskler inslängda; tyvärr rimmar detta beteende även för Olsson, som bara är tre år äldre än jag. Hennes "tankar" får mig att känna att hon är en person som verkar tro att Femen förestår feminism. Punkt. ((Och varför benämns feminism som "feminismen" genom hela programmet? Säger Olsson även "filosofin"? Argh.))
Stunden då Olsson träffar Lotta Rajalin, chef för förskolan Egalia, är fantastiskt bra. Alla mina imaginära barn går i Egalia när de går i förskola. Egalia fungerar utifrån ett genus- och jämställdhetsperspektiv. Är något fel med det? Nej. Är Olssons syn på det ett klassiskt exempel på xenofobi? Ja, faktiskt. Hon reagerar negativt på det hon inte verkar förstå. Jag hoppas att Rajalin kontaktas av massor som förstår hur oerhört befriande det måste vara att som barn få växa upp utan att få tonvis av egenskaper tvingade ned i halsen beroende av om en fötts med snopp eller utan.
Det mest provocerande - bland mycket som provocerade mig under programmets gång - var kanske scenen där Olsson besökte Malin Melin, en förälder som inte vill könsbestämma sitt barn; Melin har, på ett snällt sätt skrivit om programmet här. Olsson provoceras enormt av att inte få veta Melins barns kön, vilket av okänd anledning ((Men som verkligen hade varit värd att diskutera! Varför dog Olssons introspektion där?)) väldig betydelse för Olsson. Varför det är så, diskuteras aldrig. Inget händer med det. Som om lampan släcks då jag skulle vilja se positiva aspekter av feminism belysas; dessutom, finns ens negativa aspekter med feminism? Melin framstod som intelligent, vänlig och modig. Olsson återbesökte Melin för att få veta vilket kön barnet fötts med, men fick inte det. Jag önskar att jag skulle ha Melins zen.
Olssons frågor är formulerade och ställda som om svaret är känt på förhand. Jag gillade henne verkligen som moderator i "SVT Debatt", men inget av hennes debattglans speglas här; ett lysande exempel på detta visas i hur hon i avsnittet pratade med en anställd på badhallen där ett gäng personer med bröst badade topless. Det hela bar verkligen en "men vad ska det här vara bra för nu då?-känsla", som om självkritik och en varierad diskussion vore lika med död. Onödigt. Usch.
Vad menar Belinda Olsson med det följande, taget från den här posten?
Jag har tagit till mig människor jag mött under åren, till exempel när jag jobbade med programmet Debatt och till fullo insåg hur stort gapet stundtals är mellan de med plattformar och de utan stark offentlig röst.
Folk som inte finns på twitter eller har lyxen att hinna vara feminist på heltid. Min egen mamma sa under inspelningen av serien: jag har inte haft tid att vara feminist. Jag har haft fullt upp med att försörja min familj.
Min tv-serie handlar om hur verklighetsfrånvänd feminismen kan vara för att i nästa stund vara på liv och död. Det handlar om gräsrötterna som bär upp feminismen.
Jag tror att Belinda Olsson har det bra. Och jag tror att hon inte ser hur hennes program visar hur världen kan se ut för en person som verkar vara full av förutfattade meningar som den inte vill förändra, xenofobi, en person som dessutom är vit och förmodligen tjänar en god lön varje månad.
"Vara feminist på heltid"? Kan du vara människa på heltid? Då klarar du av att vara feminist på heltid. Och vad är verklighetsfrånvänt, Olsson? Inget svar.
Sveland skriver såhär, vilket nästan är en indirekt kommentar på Olssons ovanstående text:
För så är det ju. Vår feministiska kamp är ju bara en sysselsättning, en hobby. En liten trendig accessoar som vi kan hålla fram då och då. Ja, rentav något vi ödslar tid på bara för att det är en karriärsmöjlighet (enligt Belindas svärmor).
Mer Sveland:
Belinda känner inte igen sig längre och frågar vem dagens feminism egentligen riktar sig till. Hon intervjuar Femen- och Bara bröst-aktivister, förskolepedagoger på ett Hen-dagis och en mamma som inte vill avslöja könet på sin fyraåring. Utifrån dessa målar Belinda upp en bild av dagens feminism som en samling exhibitionister som pysslar med låtsasfrågor.
Det är sant. Och något som Olsson faktiskt borde ha fått sända på en annan kanal än SVT. Jag skäms verkligen över att mina skattebetalarpengar har gått till det här.
Ännu mer Sveland:
Sverige, säger Belinda, är faktiskt ett av världens mest jämställda länder och därför borde vi vara tacksamma över att vi slipper strida för vår överlevnad. Även den gamla härliga hederliga klyschan om att feminister hatar alla män vevas ett antal gånger. Trots att det inte finns en enda feminist vare sig i programmet eller någon annanstans som säger att de hatar män. Det är Belinda och SVT som påstår det, ingen annan.
Abdollahi ställer en relevant fråga och konstaterar ytterligare något tråkigt med det första avsnittet i serien:
Varför är det så viktigt för SVT att bevisa om alla vill kalla sig feminister eller inte, egentligen?
I första avsnittet kunde inte jag se en enda transperson så långt ögat kunde nå. Det tog hela 49 minuter innan en rasifierad person syntes. Hela avsnittet är cirka en timma långt. Jag undrar om det är feminismen som vilseleder SVT’s programledare eller om det är det hon själv som inte ser alla feminister.
Jag tror att Inti Chavez Perez har rätt i sin kritik av programmet. ((Tack för ännu ett tips, X!))
Några av de som jag har sett försvara programmet nämner att det handlar om Belinda Olssons egna syn på vad feminism är. Jag skulle kunna köpa det, om det inte vore för att hon i serien pratar med andra om vad de tycker, vinklar det hela illa, och kanske framför allt därför att SVT faktiskt inte har gjort och sänt ett program som handlar om feminism på evigheter, framför allt en hel serie; mina pengar har alltså gått till att skapa ett program som hittills ((I skrivande stund har ett avsnitt av tre sänts.)) består av att visa upp Olssons oftast irrationella rädsla och fördomar om vad feminism är och ställer till nuförtiden, och att allt var bättre med feminismen förr, utan att ens tänka på vad som har hänt sedan boken "Fittstim" publicerades. Det är ganska länge sedan, och för alla som är intresserad av genus hoppas jag att de vet att det handlar om helt andra saker än det här. Tänkande, kritiska och bra saker, med syfte att göra samhället bättre för alla.
Så, SVT, vad blir nästa steg? Att Sverigedemokraterna gör en serie i tre avsnitt om invandringen? Att Per Ström får göra en om feminism, eller kanske en temadag om judendomen, hostad av Mel Gibson? Jag skämtar, men skämtet är tyvärr störande nära verkligheten.
Jag ser fram emot Fittstimavsnittet som innehåller en intervju med Pär Ström. Om den är lika hemsk som Sveland antyder ((I ETC-artikeln som jag nämner i början av den här posten.)) kommer det bara att bli värre, men allvarligt talat, är det något nytt?
Antal döda pga feminismen: 0 Antal skadade pga feminismen: 0 Det vore typ rimligare att fråga HAR BORDTENNIS GÅTT FÖR LÅNGT?
— DJ Dålig Stämning (@malinmichea) January 16, 2014SVT borde ta sitt kollektiva ansvar och seriöst bemöta kritiken mot det här programmet. Inte via Twitter. Inte genom en kort paneldebatt utan genom att belysa feminism utifrån en vettig vinkel. Ge feminism en egen serie på SVT! Varför inte? Annars riskerar vi att fler går omkring och har vansinniga tankar om feminism på grund av ett knäppt, orealistiskt och vinklat program som faktiskt är det enda om feminism som SVT har gjort på väldigt länge.
Ett vettigt avslut är att klicka på den här länken för en verklighetskoll. Belinda, som Ice Cube sade: check yaself before ya wreck yaself.