I går tittade X och jag på TV4 Nyhetsmorgon. Ett inslag handlade om hur folk köper och säljer kroppsorgan, legalt eller inte. Om en svensk medborgare exempelvis behöver en ny njure kan väntetiden vara så lång att patienten riskerar att dö innan den får en ny njure, vilket leder till att vissa - dock inte många, enligt Susanne Lundin i klippet - åker utomlands, köper och opererar in en njure, vilket är legalt i vissa länder - men inte i Sverige.

Något som jag fastnade för i klippet var att Lundin tog upp hur fattiga de är, som dels inte har råd att betala för att köpa och byta egna trasiga organ, och dels att många av dem inte vet så mycket om sin kropp; hon berättade om personer som blivit lurade av organhandlare som sagt att "du har ju tre njurar, så om du säljer en är det inget problem, du har ju två kvar". Efter att snabbt ha glidit förbi faktumet att det ofta är personer i "tredje världen" som drabbas av organhandeln - de säljer organ billigt, blir lurade och/eller bestulna på dem - kändes det bara som att programledarna ville fokusera på de rikares problem, alltså bara de som behöver organ - inte på den del av världen som oftast säljer dem.

X och jag halkade sedan in på att prata om hur organhandel påminner om kroppshandel; inte prostitution, utan hur män- och kvinnokroppar används olika i reklam. Vi var överens om att en oskriven regel är att kvinnor ska vara lockande, smala, söta och avklädda, medan män inte ska le, ska vara muskliga och se hårda ut, precis som att kläder bara köps av en testosterondriven massa som vägrar köpa...vad, kläder som bärs av andra än nakna, glada, serverande kvinnor? Urk. Vi kom in på pornografi, hur den känns som att den alltid ska verka för mannen, där kvinnan är i huvudrollen men knappast som en individ utan som ett objekt. Hur skulle en porrfilm som skulle fungera för heterosexuella män och kvinnor se ut? Två personer som inte kan låta bli varandra. Sex, som sex är.

I morse tittade vi på Nyhetsmorgon igen. Den här gången pratade en "mental tränare" om att få saker gjorda genom att följa ett system som han hade skrivit upp på en lapp. Det hela går ut på att ofta, förmodligen flera gånger per dag, stanna upp, titta på lappen och tänka "vad är viktigast för mig just nu?". Jag vet inte om "viktigast" känns mest relevant, men det beror väl på hur en är som person. Det som jag fastnade för under inslaget med honom var att han lät visa upp några punkter som en borde tänka på för att få saker gjorda:

Den översta punkten kan ju diskuteras, men är väl ganska ointressant; en vet väl om något faktiskt är svårt eller enkelt? Och varför bara de två motpolerna? Något kan väl vara ett mellanting? Eller är punkten till för att säga "hörrö, gaska upp dig, var inte så negativ! Allt kan vara enkelt om du bara vill det." För mig låter det som att strutsa, och som att det är ett enkelt tilltag för att lägga all skuld för ett problem/misslyckande på individen.

Den mellersta punkten gör mig galen. "Ingenting kan göra mig arg, ledsen eller nedslagen utan min tillåtelse"? Ursäkta mig, men är vi människor eller maskiner? Vilket jävla skuldbeläggande av den som känner sig arg, ledsen eller nedslagen. Jag tror inte att jag någonsin har träffat någon som inte har känt så, och jag tror inte heller att jag har träffat någon som faktiskt, minst en gång i sitt liv, totalt har kunnat förhindra de där känslorna. Hur vettigt är det att försöka blockera att må dåligt alla gånger? Och hur, dessutom? Säg att en av dina föräldrar, som du har varit nära, dör. En dag tänker du på hur ni hade det tillsammans, hur fint ni mådde tillsammans, och blir ledsen därför att du saknar din förälder, som du älskar. Du känner dig ledsen. Är det ditt fel, eller en naturlig del av en sorgeprocess?

Vi tar den nedersta punkten också. "Jag kan lyckas med allt jag verkligen bestämmer mig för." Jajamensan. För att förtydliga litet: om du misslyckas med punkt två är det ditt fel - och även allt annat du "verkligen" bestämmer dig för, naturligtvis. Allt som inte går bra i ditt liv är ditt fel.

Ärligt talat: människor har eget ansvar, men det här är bara löjligt och dumt. Jag känner starkt att alla metoder som går ut på att hjälpa dig med något, men direkt skuldbelägger dig själv om du misslyckas bara är skräp.

Som kontrast till det kan jag nämna hur en av deras nyhetspresentatörer sammanfattade vädret i dag: "skitväder". Det sade allt, även om det var litet vulgo - men det är ju sant. Vädret var skit. X sammanfattade det hela perfekt med sitt ledord: no nonsense. Synd att inte den "mentala tränaren" hade tränat sig till den insikten.